mammaAnna: Förlossningen

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva tidigare under veckan, men med besök på gynakuten och därefter en jobbig migränhuvudvärk, så har det fått vänta lite. Men nu så :)

Börjar helt från början. Bebis var ju beräknad till den 24 februari, vilket jag ju förstod inte skulle hända ... Kvällen den 24:e började jag känna kraftiga(re) sammandragningar och ett tryck neråt. Detta höll i sig i princip hela natten och höll mig sömnlös. Kunde somna vid 4.30 och sedan höll sig smärtan borta hela dagen den 25:e. Återkom på kvällen/natten igen, men återigen "falsklarm". Sedan var det "dött" fram till helgen.

Var på besök på mvc den 27:e och bm tyckte synd om mig och hoppades att det skulle sätta igång snart. Allt såg bra ut med bebis och h*n låg långt ner, men inte riktigt fixerad än.

På lördagen, den 28:e så lossnade slemproppen under em, men inga andra tecken på att det kunde vara något på gång. På söndagen så kände jag lite lättare sammandragningar, men det hade jag ju gjort flera veckor innan också så tänkte inte mer på det.

Storvretas innebandyherrar spelade match i Fyrishov och jag hade lovat Felizia att vi skulle åka och titta om det inte kommit någon bebis än. Sagt och gjort. När vi satt och väntade på att matchen skulle börja så kände jag att de drog till rejält i magen, inte så att det gjorde ont men ändå lite mer än en vanlig sammandragning. 10 min senare kom nästa. Och så fortsatte det, med "värkar" (var ju inte så kraftiga) ca var 10:e min.

Skickade ett sms och informerade Robert (så han kunde förvarna sina föräldrar, som skulle komma och ta hand om Felizia och Jazmine när det väl skulle vara dags att åka in). Han blev lite lagom stressad ... ;) Under första perioden funderade jag på om vi skulle behöva åka hem, men eftersom "värkarna" inte ökade i styrka eller kom tätare så stannade vi kvar. Och tur var väl det - dels så vann de och dels så visade det ju sig att det blev sista hemmamatchen för säsongen :)

Nåväl. Hemma igen så fortsatte "värkarna" att vara lätta och komma ganska så glest, men vi förberedde den sista packningen och pratade med barnen innan de somnade, att farmor och farfar kanske skulle vara här när de vaknade nästa morgon, om vi behövde åka in till sjukhuset.

Under sena kvällen/tidiga natten så kom de "riktiga" värkarna och de kom även allt tätare. Vid 2-2.30 började det bli riktigt jobbigt och Robert ringde då sina föräldrar och förlossningen. Bara att komma in när vi kände att så behövdes, enligt de sistnämnda. Roberts föräldrar kom strax före 3.30 och vi var sedan på plats på förlossningen strax före 4.

Sista magbilden - v 40+6

Efter vägning (+20 kg totalt) och blodtryck (såg bra ut) så fick jag ligga med CTG-kurva inne på undersökningsrummet en stund. Som vanligt för min del så räcker det liksom inte med onda, jobbiga värkar - jag blir alltid väldigt illamående och kräks. Inget undantag denna gång ... :(

Efter undersökning så visade det sig att jag var öppen 8 cm, så vi fick ett förlossningsrum och äntligen lite lustgas! :) Den visade sig dock bara hjälpa lite i början, allteftersom värkarna tilltog så var den mer eller mindre värdelös.

Bebis hade fortfarande inte sjunkit ner ordentligt så när diverse undersökningar var gjorda, jag hade fått antibiotika, m.m. så fick jag stå upp med ett gåbord för att hjälpa till lite på traven. Vid 5.30 så gick vattnet och värkarna ökade än mer. Så här ont har jag nog aldrig haft ... Det värsta var att trots att jag var helt öppen så stod fortfarande bebis kvar en bit upp, så det var liksom inte bara att sätta igång att krysta :(

Till slut kände jag ett lite ökat tryck neråt och kunde starta krystarbetet. Men huvudet hade fortfarande en bit kvar ner, och det i kombination med att det inte var varje värk som "gav" något gjorde att det tog ganska så lång tid (kändes ju som en evighet för en själv!). Och som om inte det var nog så låg bebis med ansiktet åt fel håll, dvs uppåt istället för neråt (vilket gör att det inte går lika smidigt som annars) och fastnade med ena axeln på väg ut. Men det blev inga komplikationer och det behövdes inte användas några "hjälpmedel" för att få ut bebisen - skönt det! Och förutom att det tog några värkar extra så var det inget som påverkade mig negativt heller (jobbigt och smärtsamt är det ju oftast i alla fall att föda barn).

Och så 07.01 fick vi äntligen ut vårt efterlängtade lillhjärta - en lillebror/son!

Vägning och mätning: 4230 g, 52 cm

Det efterlängtade fikat!

Skål för oss!

Efteråt kände jag mig tröttare och mer medtagen än efter någon av de andra två förlossningarna (tom. jämfört med Felizias, som var mer långdragen, men där jag hann med att få bra smärtlindring), något som även Robert såg på mig (jag var väldigt blek). Efter att ha duschat, fikat och sedan fått ta oss upp till bb så var det skönt med lite vila. Jag kände mig väldigt yr och illamående så Robert fick ta lillkillen (som somnade gott) medan jag la mig och vilade/sov en stund. Kände mig lite bättre efter en timme, men ringde efter smärtstillande. När jag berättade om mitt illamående så gick de även efter en nål så fick jag "något bra medel" intravenöst, och därefter höll sig illamåendet i schack - skönt det!

Vi blev kvar på bb över natten (hade från början velat åka hem samma dag, men med tanke på hur jag mådde så var det skönt att få stanna lite extra och vila).

Lite mysbilder på vår lille sötis :)

Och en liten film

Hemma hade vi bra hjälp, dels då av farmor och farfar som stannade hemma med Jazmine (hon var fortfarande inte helt frisk) och sedan åkte med Felizia på ridning på kvällen, och dels av mamma som kom och bytte av och stannade med tjejerna över natten samt hemma med Jazmine under tisdagen. TACK!!!

Innan vi fick åka hem så var det dags för den obligatoriska läkarundersökningen - allt såg tipp-topp ut. Och såklart en bild att lägga upp på "webbisar" på Akademiskas hemsida :)

Undersöks grundligt