Mardrömsminuter

Efter att jag hämtat Felizia på förskolan tog vi bilen till Nyby för lek hos Nils och Molly. Nils och Felizia lekte med bilar inne i Nils rum nästan hela tiden. De byggde en lång bilkö med garaget och bilbanan. Och en massa bilar förstås.

På väg hem stannade vi till och handlade lite på Willys. Så långt var allt bra.
Jag tar ur kassen och Jazmine (som satt i babyskyddet) ur kundvagnen och ska köra in den i "kundvagnsparkeringen". Felizia säger att jag ska akta mig för bilen en liten bit bort. Jag tittar till men den är ju på andra sidan "gatan" på parkeringen så är ju ingen fara. Men ack så fel jag ska ha... I ögonvrån ser jag hur den backande bilen kommer närmare och närmare men backningsradien är stor på parkeringsplatsen så jag flyttar mig lite åt sidan men fortsätter att köra in kundvagnen.
Bilen slutar inte backa förrän den backar på den kundvagn jag sekunden innan släppt för att undvika att bli påkörd!
Höll i babyskyddet med ytterhanden så Jazmine skulle ju ha varit den första att bli påkörd om jag inte flyttat på mig. Tänk om jag valt att köra in vagnen i någon av platserna i mitten istället för längst ut...usch, vågar inte ens tänka tanken!
Inte backade idioten speciellt långsamt heller så hade vi blivit träffade så hade det inte tagit stopp på en gång.
När han som körde stannade efter att ha backat på vagnen så bankade jag till på bilen. Föraren öppnade dörren och såg helt frågande ut. Jag undrade om han var blind. "Vad då?" undrade idioten. Jag informerade honom då om att han just varit nära att köra på mig och min lilla dotter, om han nu hade missat det. Vet ni vad hans svar blev? Att han inte sett oss. Han är alltså blind på riktigt! Vi kom dit med kundvagnen innan han ens började backa och mig veterligen så är det ju bra att se sig för INNAN man börjar backa... Han tyckte då att jag borde ha aktat mig när jag såg backljusen. Jo men visst! Eftersom jag hade vänt mig om för att köra in kundvagnen innan han ens börjat backa så var ju inte det så lätt, ja för så vitt jag vet så har man inte ögon i nacken. Inte jag i alla fall... Inte fick man någon ursäkt innan han åkte heller. Det enda han sa var "Inte så kul" på frågan hur det hade känts om han kört på min lilla dotter. AHHH IDIOT!!! Blev så arg att jag skakade och gick därifrån.
Satt lite smått chockad i bilen en stund innan jag kunde köra därifrån.
Tänk om Felizia inte varit med då kanske jag inte hade lyft blicken som jag nu gjorde när hon sa till, trots att jag visste att bilen var där men ju inte trodde att föraren var en sån idiot att han inte hade koll bakåt när han backade. Nä usch!

När vi till slut var på väg hem kom vi inte längre än till påfarten till E4:an innan det var dags för nästa "incident" som gjorde en lite knäsvag. ca halvvägs på påfarten har jag fått upp rätt hastighet och väntar bara på att den heldragna linjen ska övergå i streckad så jag kan köra ut. Ser att det kör en bil i höger körfält så kan inte köra ut på en gång. Antar att den antingen ska byta körfält, som man ju ska göra när bilar kommer på påfarten och man själv är i vägen för ett säkert byte från påfart till körbana, eller åtminstone öka farten lite så jag hinner ut innan påfarten tar slut. Men icke... Med bil bakom mig så var det liksom inte läge att bromsa för att köra ut bakom heller. Jag ser hur påfartsslutet närmar sig och paniken börjar infinna sig. Jag blinkar för att visa att jag faktiskt vill köra ut och till slut får jag tränga mig ut mitt framför och hoppas på det bästa. Som tur är så gick det vägen men tänk om jag hade bromsat eller den andra bilen hade haft lite högre fart än mig?

Ett par minuter senare är det nyheter på radion och jag nås av chocknyheten att Stefan Liv har omkommit i en flygkrasch i Ryssland. Den spexande, charmiga målvakten med de härliga mörkbruna ögonen finns inte mer. Finner inte ord... Tragiskt! Ofattbart!

Resten av färden hem flyter på som vanligt i alla fall.