Jag har varit sportintresserad större delen av mitt liv och har följt HV 71 sedan deras första sm-guld 1995. Sedan Stefan Liv började stå i mål i HV har han varit nummer 1 bland alla hockeyspelare för mig. Det var inte bara hans skicklighet i målet som var anledningen till det utan lika mycket, minst, hans utsrålning, hur han bjöd på sig själv. Han såg sig inte som mer än någon annan och verkade alltid vara så ödmjuk.
Olyckan i sig var såklart oerhört tragisk, ett helt hockeylag blev utplånat, men hade det varit på grund av ett tekniskt fel på flygplanet så hade det väl varit en sak, nu verkar det dock som att det var den mänskliga faktorn som var orsaken... Hur kan man som pilot, med ansvar för ett stort antal människoliv, göra ett så förjävligt misstag som att glömma koppla ur luftbromsen??!!
Mina tankar har hela den här veckan, och kommer så göra framöver, gått till Stefans familj och vänner. Tänker mycket på hans fru och två små barn... Kan inte alls föreställa mig hur det känns för dem och hoppas att jag aldrig, aldrig kommer behöva göra det heller. Hans söner är 6 och 3 och han och hans fru var nygifta. De skulle snart flytta ihop i den lägenhet Stefan skaffat i Jaroslavl...
Bilden på när sönerna, tillsammans med sin farmor och andra nära anhöriga lägger rosor vid en av bilderna på Stefan samt att en av dem säger "Pappa!" har etsat sig fast. Ryser! Grät floder när jag läste den artikeln.
Likaså när jag läste artikeln från minnescermonin i Jaroslavl och såg Stefans fru sitta där. Hon såg så frånvarande ut. Vad tänker man på i en sån situation? Usch, nä tyckte (och tycker) så synd om henne, helt plötsligt har hennes livs kärlek och hennes underbara söners fina pappa ryckts ifrån henne... :-(
Stefan Liv kommer alltid vara saknad och hockeyn blir sig inte lik utan honom, i alla fall inte för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar